Det var inte kul...

...när de ringde från fritids idag och frågade om nånting hade hänt, för sonen var så ledsen. "Näe... Han har blivit väldigt mammig", svarade jag, "och vill inte till pappa. Nåt annat vet jag inte". Sen bad jag att få prata med honom och han grät i mitt öra: "M-ma-mamma, ja-jag v-vill inte t-t-till pa-pa-pappa". Då höll jag på att dö. Eller iaf åka dit och slita med honom hem och gömma oss för evigt. Men det gjorde jag ju inte. Fröken sa sen att han visst blev lite lugnare när han fått prata med mig.





Men jag tror inte han var helt glad.