Vänner

En del har man för livet, andra ger inget tillbaka så man gör slut med dem.

I fredags var jag på Stadt på 30+ med nya kompisar.
Bäst när jag går där i mina egna tankar skuttar det fram en vilt främmande karl framför mig och skriker nåt oförskämt i ansiktet på mig. Det var nåt typ "Sug min balle, kvinna!". Jag stirrar på karln och undrar vad det är för idiot och varför han tror att han kan säga nåt sånt till mig!

Men hjärnan registrerar nåt bekant över honom och efter några sekunders stirrande inser jag att det är en man som jag var kompis med i 11 år innan jag fick nog för två år sen, och inte sett sen dess. Men nu har han klippt av sitt långa hår och gått upp 20 kg i vikt... Viktökningen är inte positiv på honom. Han är alldeles rund i ansiktet och ser höggravid ut.

Han hotade med att kika förbi nån dag när han är här ute i Vij, men vi får väl se. Han har lovat saker förr. Anledningen till att jag slutade umgås med honom var inte så komplicerad. Jag tröttnade på att alltid vara den som fick ringa. Hade vi gjort planer för nånting bangade han oftare än inte. Vänskapen gav mig inget. Det var jag som var den aktiva och han bara var.

När han nu frågade om jag saknat honom behövde jag inte ljuga, utan kunde ärligt säga att "Nä, inte ett dugg. Jag klarar mig utan dig."

Vi får väl se hur länge hans tillfälliga gästspel i mitt liv varar. Under tiden tänker jag umgås med vänner jag faktiskt tycker om och som ger nåt tillbaks.

Tack för att ni finns!