Fredagen den 13:e...

...var det igår. Självklart blev jag lite orolig när jag insåg att jag skulle besiktiga bilen då... Men eftersom det inte var min kära Passat, så gick den ju igenom utan anmärkningar, så nu gillar jag verkligen min lilla Renault!

I två dar har jag haft fullt sjå på jobbet, eftersom jag har fått arbeta åt Mats oxå, som har varit hemma sjuk (kalla mig Mats-Jenny). Trevligt med lite omväxling nu när det har varit så otroligt lite att göra!

Eftersom jag blev barnledig igår hade jag ingen brådska hem, så jag stannade kvar nästan till fem och bytte ut pallar som snart var tomma, sen bestämde jag mig för att ta en liten biltur i min nybesiktade Mégane. Av nån dunkel anledning befann jag mig plötsligt i Enånger.
Vilse.
Mitt ute i ingenting.
Bokstavligt talat, för när jag slog igång "Kartor" på mobilen (en enkel form av GPS, fast den har nog ingen kontakt med satelliter, utan radiomaster) befann jag mig tydligen inte på en väg... Mörkt hade det hunnit bli oxå. På nåt sätt lyckades jag iaf hitta E4:an, så på den for jag mot stan. Men eftersom jag inte är så förtjust i den stora vägen i mörkret, bestämde jag mig i Iggesund för att åka den lilla vägen som går via Vintergatsbyn mot Idenor.

Den har jag åkt förr, så där var jag inte orolig över att åka vilse.

När jag hade åkte en stund såg jag att jag fick möte, men när jag kom närmare var det två bilar som stod vid vägkanten, den ena blinkandes med varningsljus, den andra med framhjulet utanför vägkanten, en person i bilen och två personer puttandes på. Eftersom det inte såg ut att hända nånting, stannade jag och frågade om de behövde hjälp. "Ja, jag bara halkar" sa kvinnan som puttade på och mannen frågade om jag hade nån lina. "Jajemen" svarade jag och plockade raskt fram en bytta med sallad som jag köpte på OKQ8 tidigare. Sen la jag tillbaka salladen i bilen och tog fram bogserlinan istället.

Kvinnan berättade att hon och hennes son hade kommit åkandes mot stan när de fick möte av mannen, så hon väjde undan för att han skulle komma förbi, och då hade hon hamnat utanför vägen, tydligen inte för första gången. Hon tyckte det var trevligt att han stannade till för att hjälpa henne upp, det hade de andra inte gjort.

Min lina kopplades raskt ihop mellan hennes ganska stora bil (jag tror det var nån slags Volvo med fyrhjulsdrift) och mannens Audi, och så skuttade hennes son in i bilen för att backa medans mannen drog.
Ingenting hände.
Vi kvinnor puttade på.
Ingenting hände.
Då kom vi på att vi kanske skulle försöka dra upp bilen framåt istället, så mannen erbjöd sig att vända sin bil, men eftersom det inte är världens bredaste väg tyckte vi det verkade lite riskfyllt (tråkigt med två bilar i diket), så jag erbjöd mig att komma lite närmare med min bil så kunde vi kanske använda den, trots att den inte är så stor. "Har du krok på den då?" frågade mannen. "Jajemen" svarade jag, och det tyckte ju mannen var alldeles utmärkt. Jag skuttade snabbt in i min bil och backade lite närmare, bilarna kopplades ihop igen och dragandet påbörjades.

Det gick!
Min bil är en hjälte.
På egen hand (hjul) drog min lilla Mégane upp en mycket större bil ur diket! Visserligen var den inte helt i diket, men ändå! Grabben frågade sin mor om han skulle köra resten av vägen, men det ville hon inte höra talas om. :) Med glatt humör över min duktiga lilla bil for jag sen hem, utan att nånting mer hände, förutom att jag faktiskt hade fått post på en fredag, det händer inte ofta.