Läskigt värre!

Jag är absolut ingen hästtjej, men idag tyckte jag så synd om Kattis som måste vara ute med ett sånt stort odjur alldeles ensam, så jag bestämde mig för att försöka mig på någon slags ridning...

Det var väldigt vingligt. Men Calle var väldigt snäll mot mig.

Anledningen till att jag ser så krokig ut på bilden har jag bestämt är brorsans fel, det var nämligen han som knäppte. Han sa jag såg fånig ut, men det är väl inte så mycket jag kan göra åt! Jag är ju fånig!



Det här är utsikten från Calles rygg.

Men jag trillade inte av iaf. Nu ser jag fram emot träningsvärken...